kristallendenfina

Trasiga bilar är inte trevligt.

Thu, 23 May 2013 05:54:39 -0400

Men alla människor har sina sätt att ge utlopp för sina känslor. Vissa är introverta och andra är extroverta.
Och alla sätt är inte kloka men vem fan är klok, egentligen?
Vissa bränner förorter och andra bränner cigg. Eld som eld, bara tråkigt när det går över styr och blir på ett sätt som ingen ville att det skulle bli egentligen. Jag tror att alla ville att det “bara skulle vara bra”, från början…

Jag tror bara att vi inte ska vara så himla snabba med att fördöma och hata. Bekräftelsebehov har vi alla, det grundar sig inte utifrån vår hudfärg. Visst gör det ont när bilar brinner, varför skulle annars människor tveka?

Alla människor vill bli sedda och älskade för dem de är. Alla gör allt för att nå den bekräftelsen. Man bränner ner varenda hus och bil och själslig cell för att nå den bekräftande kärleken. Och även om det gör mer skada än nytta är vi jävligt mänskliga på det sättet. Det ingår visst i människans själva natur, att vara just destruktiv.

Ingen blir lycklig av en utbränd bil. Men ingen blir heller lycklig av att bli hatad och fördömd. Destruktiva handlingar kan vi fördöma, men en trasig själ läker nog bäst av lite kärlek.

Jag drömde om troll. Jag hade sökt skydd i en ringmur av något...

Thu, 23 May 2013 05:29:30 -0400

Jag drömde om troll.

Jag hade sökt skydd i en ringmur av något slag.
Skydd mot vad, det var nog lite oklart. Det brukar vara oklart i drömmar.

Men så hörde jag alla dessa gigantiska troll banka intensivt på murväggen och jag visste att de skulle komma in. Och jag var så fasligt rädd för jag visste inte om de skulle strunta i mig om jag sprang under deras ben, eller om de skulle banka mig i stycken om de såg mig. Och de bar på sina enorma kuddar för de skulle sova i ringmuren och jag sprang för mitt liv.

Jag sprang och sprang och sprang i panik, och precis här vaknar jag i ett häftigt andetag. Och jag minns att jag drömt något väldigt liknande som barn. Då var det också troll som jagade mig och det var så fruktansvärt obehagligt.

Och jag hör ju nu på dagen hur banalt det låter med troll, men i drömmen var känslan så intensiv, så verklig, att jag inte är helt säker på vart gränsen mellan dröm och verklighet går.
Det är märkligt med drömmar. Det är det verkligen. Hur de följer med en in i dagen, flyttar in i vårt medvetande som om de skrivit på ett ogiltigt hyreskontrakt. Hur en känsla kan påverka dig så starkt, fast det är något som egentligen inte finns.

Det där är något jag aldrig riktigt förstått. Hur saker som inte går att ta på, är de som styr dig mest. “Det osynligt påverkbara” fascinerar mig lika mycket som det konfunderar mig.
Jag förstår inte hur det gör.

Det är Dra luvan över huvudet-väder idag.
Ja, Dra luvan över huvudet-humör idag med, när vi ändå håller på.
Jag brukar vara glad och egentligen är allt bra men nu känns det inte alls bra och känslor och logik vill fan aldrig gifta sig med varann. För nu känns insidan lika sorgsen som himlens tunga regnskyar och jag vill bara lyssna på deppig svensk pop och vältra i psykisk tragedi och fuktiga asfaltsgator. Rispa sig själv mot ett själsligt rivjärn och känna själva essensen av melankoli.

Går en morgonpromenad och näsan rinner men ögonen är snustorra. Jag antar att det blir så när känslorna är frystorkade men pollen knullar din näsa.

-
Du kan va ett troll.

Man är lika källkritisk som självkritisk.

Tue, 21 May 2013 03:27:09 -0400

Det var kanske inte så jävla smart att röka ett par cigg och dricka och dansa själen av sig och...

Sat, 18 May 2013 21:46:21 -0400

… Ja. Men jävligt fint vare’.

Uttråkningshotad

Fri, 17 May 2013 17:37:22 -0400

Brukar generellt anse att sånt här är slöseri med intellekt, men är inte så prestigefull av mig, så…
Äh. Jag orkar inte förklara mig.

Vad har du på dig?
Ett par slitna Nikebrallor och en lika fab hoodie.

Hur mår du?
Tycker alltid att den frågan är lite knepig, därför att det känns så fjuttigt att sammanfatta ett helt tillstånd i ett ord. ”Bra” känns menlöst, ”dåligt” känns självömkande, ”helt okej” känns oreflekterat och ”jorå, det rullar på” känns klyschigt. Men ja, jag mår väl bra tack. Livet är fint, med alla sina kontraster och paradoxer. Hittade en tia på marken idag, det var ju skoj.

Vad önskar du just nu?
Att mitt ”Pink Pet”-vin som jag fick i present igår ska smaka drickbart till morgondagens festligheter. Namnet är helt underbart, etiketten likaså (vad är en rosa fisk om inte fabulös), men namnet hintar dock om en smak som kanske inte är helt i världsklass… Men vad gör man inte för Pink Pet.

Vad ska du göra imorrn?
Vakna med morgonsol i ögonen, jobba i inredningsbutiken, kanske ta en promenad, kanske träffa nån och göra nåt, kolla på mellon med massa folk och sen gå ut och dansa tills jag blir svettig.

Och på söndag?
Ta en promenad med Linnea, och sedan göra något söndagsmysigt. Bio kanske, det skulle visst regna. Det sa de på P1 imorse.

Vem saknar du?
Jag tycker inte så mycket om att sakna, så jag längtar istället. Det känns mer konstruktivt. Det är dock svårt att längta efter någon som är död, då saknar man nog av logiska skäl istället… Jaja, sidospår. Saknar mormor/morfar/lillasyster/farfar som är döda, längtar inte överdrivet efter någon just nu. Har de flesta jag tycker om i min närhet för tillfället, med några undantag.

Senaste köp?
En påse Stimorol. Såna som smakar som de där tuggummina man tuggade när man var liten. Jenka?

Vad skrattade du senast åt?
Att katten började tugga på mitt hår och jag samtidigt skulle spela in skiten för att skicka till Linnea som i sin tur hade skickat en video på sig själv när hon svamlar om rosa fotbollar. DET skrattade jag åt senast.

Vad läser du just nu?
Läste precis klart Valkyriorna. Gillar grejen med att ha läst en hel bok. Jag känner mig produktiv och ambitiös då.

Senast sedda film?
”Du var där med din polare Frank”, fast det var en kortfilm på Svt Play. Men jag gillade den för det handlade om kontaktannonser och allt sökande å sådär som det innebär. Gillar gammelmedia.

Vem var den senaste som ringde dig?
Linnea tror jag.

Senast 3 inkomna sms?
1: ”Hoppet är det sista som överger människan :) Ser fram emot tisdag! Kramar (sen var det några emojis som jag har svårt att återge här)”

2: ”Saknar dig!”

3: ”Jadå det är öppet :) jag har vit tröja och rosa skor, du kan ju ringa när du är här :)”

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
”Hahaha, ja hon är en riktig liten kuttermaskin”

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Bild&form, I guess.

Vilken är din favoritfrukt?
Oh jag gillar sån där medelhavsmogen ananas i uppskurna bitar…!

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Amelie från Montmartre, det var stort. Mr Burns, det va inte lika stort. Sen sa min farfar alltid att jag log lika mystiskt som Mona Lisa, men det var ju hans åsikt. Ronja Rövardotter har väl kommit på tal några gånger också, men om hon är en kändis eller icke, därom tvista de lärde.

Vad är du rädd för?
Konspiratoriska samhällsstrukturer, onda baktankar, att pandorna ska dö ut. Psykisk ohälsa och att SD ska fortsätta att få röster.

En person du tycker är snygg?
Johnny Depp i The Rum Dairy/Pirates och Jude Law och Ryan Gosling å… jaja, fick man bara säga en? Aja, Johnny Depp då.

Blir du lätt svartsjuk?

Nej.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Ove Sundberg i Solsidan. Fuckin love him för hans vidrighet.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Latin hade ju varit ascoolt. Eller franska, mest för romatinken. Eller kinesiska, om jag skulle slå slag i saken om att ta över världen.

Vad för sorts killar faller du för?
Intelligenta, humoristiska, ödmjuka, generösa och personliga.

Vart vill du åka just nu?
Kom precis hem från Grekland så just nu trivs jag jävligt bra på hemmaplan.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Kramar, att umgås med människor som står mig nära och man trivs med, en minival (tänk vad gulligt det skulle va o ha en i badkaret!) och frukost på sängen.

Äppelpäppelpirumpussum

Thu, 16 May 2013 15:38:02 -0400

När man går hem om kvällarna nu för tin’ är aftonen vårkyligt krispig, sådär så att man känner alla små äppelblommors doft susa genom luften.

Och raka vägen in i min näsborre.
Det är ganska mysigt.

Man blir lika lycklig som när man vaknar upp på morgonen och får en puss.

Typ, den lyckan.
Jag tror vi alla vet vad vi talar om. Känslor som är lika självklara som ogripbara.
Hela jävla livet är en stor oförklarlighetsprocess.

Men ja. Äppelblom är fint.

Ger mig in i samhällsdebatten 2.0.

Wed, 15 May 2013 06:54:30 -0400

Tänkte lite på det här med hur vi exponerar våra liv. Då framförallt i dessa sociala medier, och vad vi väljer att visa av oss själva.

Om man scrollar ner på sin Facebookwall uppenbarar sig en väldig mix av olika statusuppdateringar, fotografier, länkar och olika ställningstaganden. Man urskiljer ganska tydligt vilka som har ett mer politiskt engagemang och vilka som endast använder de sociala medierna som personliga anslagstavlor. Jag tänker då främst på det klassiska ”Dagens frukost i lämpligt Instagramfilter” eller ”Jag och älsklingen på badsemester i Thailand”.

Och jag tänker, att det här speglar människor väldigt mycket. Vad man väljer att visa. Och ännu mer, vad man väljer att inte visa.
Tystnad är ibland mer slagkraftigt än ord.

Och jag tänker att vi ändå har en väldig makt att påverka. Vips, så har feminism kommit upp på agendan i allas almanackor, i och med att det för tillfället går en våg i delningar av länkar som förespråkar just detta och vill göra oss uppmärksamma på patriarkatet och kvinnans utsatta roll i alla möjliga olika situationer i samhället.

Och jag tänker att det är bra att begreppet feminism får en annan klang än det haft tidigare. Att man putsar bort lite av den här ”hår-under-armarna-tuttar-i-luften-klyschan” och gör det till ett relevant begrepp. Det blir lättare att prata mer konstruktivt om problem då man inte gör dem till plojgrejer. Saker tas sällan på allvar, om man hela tiden ska skämta bort dem. Humor är bra på det sättet att det skapar självdistans, det kan underlätta att prata om saker om man gör dem lite mer okrystade. Men ibland måste saker kunna talas om på allvar också, och inte bara skämtas bort med halvkassa skämt. Men det är klart, det är ju alltid trevligt om man kan prata om saken med ett leende nära till hands under tiden. Jag tror det löser många saker här i livet. Närheten till glädjen.

Men tillbaka till makten. Jag tänker att allt som blir en trend snabbt får mycket makt. Helt plötsligt är ”alla” feminister, för att någon klok människa formulerade ihop ett slagkraftigt blogginlägg som belyser kvinnors utsatthet i sexuell reklam, marknadsföring, i arbetslivet och hur kvinnans kön framställs i media och press. Det var snyggt hur det ställdes upp som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, det tycker jag verkligen. Och när jag börjar tänka vidare funderar jag på hur mycket vi faktiskt kan påverka som människor. Om Reva-projektet blev så uppförstorat och belyst på grund av att människor skrev om det på ansiktsboken, tänk då hur många viktiga frågor vi kan fortsätta att lyfta och förhoppningsvis förbättra. Pandors utsatthet i Kina, polarisarnas annalkande död, textilarbetarnas förhållanden i Bangladesh, barnprostitution, Pelle som blir mobbad i skolan…

Men vad är det egentligen som gör att vissa frågor blir uppmärksammade, och andra inte? Varför går flyktingpolitik och feminism före pandor och barnporr? Varför blir vissa saker trender, och andra blir problem som alla vet finns, men ingen gör något åt? Har det någonstans med vårt egenintresse av själva ämnet? Berör textilarbetare oss så mycket, egentligen? De bor ju så långt bort, och visst är det tråkigt men rent personligen har vi ingen relation till dem… Ligger det något i att vi själva måste känna att vi får ut något av att tycka som vi tycker, engagera oss i det vi engagerar oss i? Måste vårt ställningstagande ge oss någon form av vinst för att vi ska lägga energi i vissa frågor? Måste våra åsikter och våra statusuppdateringar i sociala medier på något sätt visa vår identitet?
Jag vet inte, men jag tycker bara så mycket om när människor är generösa och gör något utan eget vinstintresse. Att man gör något för någon annan, utan krav om gengäld eller självuppfyllande tillfredsställelse.

Och vidare tänker jag, hur trender gör att det skapas en debatt. Och folk strömmar till och går ihop som ett fiskstim. Människor vänder riktning och byter bana på samma sätt som en fågelflock vänder näbben efter vinden och i samlad trupp flyger samman mot nya mål. Och tänk hur påverkbara vi är för trender och sådant ”som alla andra gillar”. Något som inte berörde oss något vidare tidigare, blir plötsligt väldigt aktuellt, även för oss.
”För alla pratar ju om det”.

Jag kommer inte gå in så mycket på vad jag tycker om det ena eller andra, även om det nog är ganska uppenbart. Eller kanske inte, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Jag är mer intresserad om det som ligger bakom… Varför vi tycker som vi tycker, vad grundar det sig på? Vad det är i vår mänskliga natur som gör att vi kan bli så starka ur vår egen skörhet.

Precis som Jonas Hassen Khemiri belyste Reva, som 33 Anledningar skapar debatt om feminism, samt det faktum varför alla som vill vara ”någon hipp” ska bära Converse med rätta slitningen…

…ja, vi är tydligen människor, påverkbara och svaga för sociala strömningar. Och ibland vet jag inte om vi är mer lika fiskar i ström och fåglar i flock istället för en mänsklig ras. För vi är alla svaga för det som ger oss tillfredsställelse och en känsla av gemenskap. För ingen vill vara en ö, ty ensamheten är den känsla som skrämmer oss mest. Och därför kallar vi oss gärna för olika epitet, bär de rätta skorna, anammar de trendiga åsikterna… För att bli någon, någon vi kan känna oss stolta och bekväma med att identifiera oss med. Och till syvende och sist… någon som till och med är värd att älskas.

Det står en rullväska med ett bärbart element utanför min port.

Thu, 09 May 2013 05:20:31 -0400

Den har stått där i 4 dar nu.

Oh, livet livet… Du slutar aldrig att förvåna mig.

Beviset för att vi blir någon, endast beroende på vår sociala kontext

Wed, 08 May 2013 13:02:42 -0400

Förra helgen: Bruce Springsteen på Friends Arena. Mina kvarter ockuperades av hundratusentals medelålders norrlänningar.

Jag har aldrig känt mig så storstadschic.

Denna helg: One Direction på Friends Arena. Mina kvarter ockuperas av hundratusentals 14åriga flickor med klistermärkeshjärtan i pannan och halvt kvalitativ musiksmak.

Jag har aldrig känt mig så old school.

Båda gångerna får jag trängas som en sill, med vallfärdande lemmeltåg av gamla rockers/spinkiga småtjejer i vita converse då jag överhuvudtaget ska försöka röra mig utanför dörren. Knuffas som en pingpongboll mellan hysteriska människor som ska skråla/yla till män/pojkvaskers på arenan.

“Man blir som man umgås” blir för tillfället en qoute med modifikation. Har ingen vidare lust att bli varken medelålders Kirunabo eller osäker tonårstjej med glittermascara. Trivs för tillfället utomordentligt bra i mina 24 år, blekrosa tygskor och halvstrukturerade identitet.

Knark och snark. Och alla har vi vårt pick&pack

Mon, 06 May 2013 12:41:10 -0400

Skriver packlistor, fixar och donar. Springer hit och dit som en annan filifjonka. Ibland känns det nästan som mitt andranamn var Jojo.

Johodu.

Det är mycket som ska med när man gör en så lång resa så man måste flyga för att komma dit. Eller, egentligen är det väl inte så mycket, det räcker väl med de 3 P’na (pass, pengar, preventilmedel), flip flops och solbrillor.
Måste låna en reseguide. Är lite old school när det kommer till sånt där.

Men ja, det är boardingpass, tops, mascara och flyktiga klänningar som passar till en medelhavsö. Och stämningen av tropiska solnedgångar, paraplydrinkar och allt sånt där.

Och tvätta måste man göra också. Så man har rena kläder som man kan skita ner när man kommer dit. Jag har inte hunnit boka tvättid, och blir glad då jag kommer ner i tvättstugan och båda rummen är lediga. Jag chansar, skyfflar in min skit, och hoppas att grannen som bokat inte ska komma. Fast det bara passerat 36 minuter sen passet skulle påbörjats. I guess, det är en lika skriven som oskriven regel att man inte får ta någons tid inom en timme? Det är väl för övrigt en ganska uppenbar sak. Man tar inte någons tid. Tid är hårdvaluta i dagens samhälle.

Jaja. Sidospår. Grannen kommer såklart, precis sekunden innan jag ska trycka på Start. Men den här grannen är snäll. Inte en sån där som sätter upp arga lappar och hotar om dödsskjutning om man inte tar bort luddet i torktumlaren. Den här grannen är snäll, erbjuder mig sina maskiner när han är klar.
“Jag har inte så mycket, det blir nog bara två maskiner. Kom ner om en timme eller så du, så kan du ta dem efter mig”.
“Gött”, hojtar min tvättmedelskåta själ.
Grannen ler. Han ser ut som en tomte.

Idag har vi varit på ett akut/dygnetruntboende för hemlösa män. Vi ska göra en kvalitativ forskningsrapport om upplevd livskvalitet före och efter “Omorganisationen”. På morgonen hade vi haft introduktion till kursen på Socialhögskolan, och sedan blev vi utslängda i verkligheten som nyförlösta giraffbebisar. Fallet högt, benen rangliga, nyfikenheten enorm.

Praktiken är intressant, till och med mer än väntat. Vi satt som paralyserade fågelholkar då vår kontaktperson på boendet berättade om verksamheten. På ytan kan det nog verka ganska tragiskt men om man lyssnar riktigt noga tycker jag mig höra att hon pratar om något annat än bara hemlöshet, narkotika och trasiga själar. Jag tycker mig ana att hon berättar om livet. Och att vi är förvånansvärt lika, oavsett vilka yttre attribut och titlar vi bär eller inte bär. Det var tragifint, för det kändes som att möta baksidan av verkligheten.

Jag menar, vi gråter alla när hjärtat svider.
Vi skrattar alla när någon kittlar oss under fötterna.
Vi vill alla ha en kram ibland.
Vem fan knarkar inte då och då? Jag menar, det finns ju både vin, sprit, sprutor och själsliga rivjärn.

Och vi frågade, “vad motiverar dig mest att arbeta här?” Och hon sa, “att få människan att känna sig sedd”.
Och jag blev så glad när hon sa så, för jag tror det är bland det viktigaste som finns. Utan bekräftelse och uppskattning för din egen existens blir mycket litet värt att ens leva för.
Vad ska du leva för, om du inte ens “finns”?

Jaja. Annars. Hipp som happ. Morgonkaffe intas numera på den franska balkongen. Man kan öppna upp nu. Det är 18 grader i luften. “Yey”.

Man kan börja gå genom Hagaparken till skolan utan att frysa som en gråsparv. Det är lika gött som en ledig tvättstuga.

Softar i solen med folk som är bra. Picknickar vid vattnet, åker på herrgårdsweekends, gör utflykter till Uppsala, går och handlar, drömmer mardrömmar om nätterna, stöter på gamla barndomsvänner när jag ska köpa en ny sommarklänning, blir pirrigt glad då jag ser att magnoliaträden slagit ut…

Jaja, nu får det räcka. Jagorkarinteskrivamerochnuringernånockså.

Tjoflöjt.

Du måste vara trött. För du har sprungit omkring i mitt huvud...

Mon, 06 May 2013 12:23:23 -0400

Du måste vara trött. För du har sprungit omkring i mitt huvud hela natten.

Tappade drömmar och vilsna dialekter

Sun, 05 May 2013 11:25:00 -0400

Var på väg hem i fredags kväll. Klockan var sen, i alla fall om man skulle frågat min slutkördsnerv om dess åsikt.

Som man så ofta gör när man är lite trött och kvällsmoloken, gick jag med släpande fötter och ögonen stirrandes ner i marken. Man brukar så ofta hitta saker där, om man inte endast tittar, utan också ser.

Och se, vad finner man om inte en tappad Bruce Springsteenbiljett. Jag plockar upp den och tar med den hem.

Tanke 1:
Stackars den som tappat. Jag får omedelbar sympatikramp i magen. Fy fan vad det måste svida för den personen nu. 700 pix och en efterlängtad konsertupplevelse, gone and away.
Lite sålt-smöret-och-tappat-pengarna-känsla här…

Tanke 2:
Brukar det inte stå namn på sådana här biljetter? Jodå, mycket riktigt. Och nu gäller det att agera snabbt. Konserten börjar om ungefär exakt 56 minuter.

Hitta.se, söka söka, ringa ringa… Räddas det som räddas kan. Brustna hjärtan, eller i alla fall en bitter själ utanför Friends Arena, denna fredag kväll i början av maj. Blåser gör det också. Kan inte vara lätt att vara Springsteenfan med borttappad biljett i denna stund. Fy farao, mitt medlidande eskalerar som en hjärtkurva i en kärlekssaga.

Det är en förvirrad norrlänning som svarar. Jag är lite osäker på om han var osäker för att det var en okänd brud från Stockholm som ringde, eller om det var något annat som förvirrade, men jag har lärt mig att man ska låta vissa saker vara obesvarade.

-Hej, jag har hittat din biljett, säger jag. Den finns här i tryggt förvar.
Jag märker nu att jag gått in i en sådan räddningsaktionskänsla att jag nästan glömt bort att det är en pappersremsa och inte ett borttappat prinsessbarn vi pratar om…
-Skojar du? Vad himla snällt av dig att ringa, säger norrlänningen pafft. Du kunde ju ha.. Tagit den?
-Men gu, klart jag ringer upp dig, det kan ju inte vara roligt att tappa en biljett sådär, svarar jag.
-Nejmenojvadsnällt, svarar norrland i en ordkavalkad. Och jag som har köpt en ny biljett här utanför arenan nu… Man vill ju inte riskera att missa något…

Och precis här förstår jag exakt vad han menar. Man vill ju inte riskera att missa något, och särskilt inte det bästa. Nu när det visade sig att man bara hade ett liv. Och det är en övningssak det där har jag märkt… Att liksom hålla balansen mellan att uppskatta det man har och inte hasta iväg i jakt på ett grönare gräs… Och det där med att inte bli förnöjd och bekväm i sina ingångna skor, att inte fastna i samma körriktningar och invanda tankegångar, och på så sätt låta rädslan för det okända spärra en att upptäcka något mer. Något bättre.

Norrlänningen fortsätter tacka ödmjukt, nästan som en religiös munk i tempel, och säger att jag gärna får ta biljetten om jag vill. Jag tackar tillbakakaka, “vi får se hur jag gör med saken”.

Det viktigaste för mig var nog själva uppdraget att återföra hittebarnet till dess rätte ägare, allt annat blev i sammanhanget lite sekundärt. Jag lockades nog mest av att få agera ut mina hemliga Amelie-drömmar, att få gå runt i världen och göra små, små saker som gör gott för andra. Jag vet inte, men jag fylls av en så äcklig tillfredsställelse av att se andra människor må bra och liksom avfyra det där genuint ärliga leendet som man bara avfyrar i sanna ögonblick av lycka.

Men, det var ett sidospår. Som så ofta när vi pratar utifrån mitt lilla huvud. Så för att återgå till den här fredagskvällen, där klockan börjat ticka ner mot 40 minuter kvar till avspark… Här sitter jag alltså med en biljett till The Boss, utan ork att själv ta mig dit. Lägger ut några ord på det där sociala nätverket, “är det någon som vill ha hittebarnet så finns det i Näckrosen att picka upp”. Typish.
Den förvirrade norrlänningen hade hittat nån annan och ville inte ha den mer.

Och här satt jag med mina halvt uppfyllda Amelie-från -Montmartredrömmar, och visste inte riktigt vad jag skulle göra mer.

Så jag bokade en resa till Grekland.

“Man vill ju inte riskera att missa det bästa.”
Nu när man visst bara hade ett liv till låns.

Att bryta tystnaden med att öppna en helt ny bok, med det...

Sat, 04 May 2013 09:01:29 -0400

Att bryta tystnaden med att öppna en helt ny bok, med det knäckande ljudet av nytryck och väntande svärta…
Ja, det är ett av de finaste ljud jag vet.

Det innebär på något sätt en ogripbar förväntan av vad som komma skall.

Det innebär en doft av oöppnad trycksvärta och oskrivna blad.

Det innebär ord jag aldrig läst förr.

Det innebär bläddrande fingrar och förhoppningen om att författarens ord på något magiskt sätt ska få mina ögon att susa över sidorna.
Som lyriska maskrosfrön i vinden.

(Men mest av allt vill jag nog bara att den ska få mig att falla handlöst. Ge en verbal orgasm och göra mig alldeles knäsvag. Inte för att man förväntar sig nåt, sånt gör en bara besviken. Men drömmen om något överväldigande nytt, ja det är väl då alltid en mänsklig dygd…)

Ikväll var Adolf Fredriks Musikklasser på jobbet. Och...

Mon, 29 Apr 2013 15:37:49 -0400

Ikväll var Adolf Fredriks Musikklasser på jobbet. Och herrejösses, de sjöng gamla svenska folkvisor som en samling klingande blåklockor.
De sjöng Uti vår hage och de sjöng Nu grönskar det i dalens famn.
Och allt var som tusen änglakörer i en körsbärsdal.

Och det var ju inte så att jag grät, när goskörerna stämde upp i sina gåshudstoner… Nej, det var ju verkligen inte så att jag grät… Men när de började sjunga Kristallen den fina.. om det finns något som kallas “hulkande-snyft-rysningstårar fast de inte syns”,
ja, då var det nog något sånt jag gjorde.
Där jag satt på min personalstol på första raden fond, i ett dämpat strålkastarljus och löften om våren.

Himla gossekörer, att få en på fall sådär. Gosh.

Söndagslunk

Sun, 28 Apr 2013 16:49:00 -0400

Och här joggar vi runt med alla våra attribut och försöker göra oss till och jag vill bara skrika ”se människan bakom skal och tillbehör!”.

Och det låter så hävdande, som om jag skulle kommit på något som ingen annan någonsin kommit på. Och visst vet väl jag att jag aldrig kommer blir någon grekisk filosof som har funnit svar på livets gåtor, och visst vet väl jag att jag bara är 24 med all den naivitet och oerfarenhet som det innebär. Och visst vet väl jag att folk ser på livet på olika sätt och att vi alla värderar olika saker i olika rang.
Vad som är prio ett för mig är inte alltid prio ett för dig.

Men jag menar bara att jag skulle vilja visa hur man kan se på ett lite annorlunda sätt. För jag vet inte, men vi pratar om muslimer här och vänster där. Vi pratar om tjej och kille och hen och bög och helt plötsligt var vi vårt kön och vårt sexliv i ett fack och vem kom ihåg att fråga, ”vem är du? Egentligen?”

För Omar Mustafa är inget annat än muslim och Jonas Gardell är bög och grannen han är knäpp i huvudet och jag, jag är väl… Äh, det är så svårt att veta vem man är.
Skit samma.

För i vårt individualistiska samhälle är vi så fruktansvärt intresserade av oss själva. Av vårt självförverkande, av vårt egenintresse. Av oss oss oss, och ingenting annat ska gå före det.
Det är himla spännande att spegla sig i ett skyltfönster.
Det är himla spännande att se sig själv i fönsterrutan. Till och med mer spännande att se vad som faktiskt finns där bakom ens egen spegelbild.
Det som faktiskt fanns i skyltfönstret.

Och det är här jag tänker att jag vill lägga till en liten notis. För jag tror vi lätt glömmer bort vår omvärld, då vi blir så famlande efter att laga oss själva. Och så söker vi efter alla attribut som ska fylla oss med värde, men glömde att se det riktigt relevanta. Det där, att vi lever genom relationerna, och hur viktiga vår omvärld är för vår verkliga existens.
För utan dina medmänniskor har du ingen spegel i världen som kan bekräfta dig. För skyltfönster kan aldrig säga varma ord.

Den lilla notisen jag pratar om är nog bara den att vi kanske ska titta utanför oss själva för att finna den verkliga tillfredsställelsen. Det som verkligen betyder något. Spegla oss i varandra istället för i skyltfönster. Bry oss om andra istället för vår jäkla narcissism. Slösa med kärlek istället för pengar och få ännu mer tillbaka. För kärleken är det enda som du får mer åter, ju mer du slösar med det.

Den lilla notisen handlar kanske också om att se till personen bakom alla attribut. Bakom creddiga skinnjackor, religiösa tillhörigheter, sexuella val. Och sure, visst är de spännande att tala om, det är ju sådant som man bygger sin identitet på.

Och ja, man får väl göra som man vill… Och nu vet jag egentligen inte alls vad jag vill säga mer för nu tappade jag nog både tråden och mig själv lite grann. Röda trådar är inte riktigt min grej. Jag börjar tänka på mens typ. För övrigt är min favoritfärg rosa.

Så jag avslutar väl här, men det är ju fint om man kan knyta ihop säcken på något sätt…
Så. För att sluta där jag började…

Man kanske skulle börja jogga?

Och nu faller kvällen över världen, och det är den finaste stunden jag vet

Sat, 27 Apr 2013 14:30:29 -0400

För skymningsljuset lägger sina cerise toner över taken

Och solen, hon är så väldigt blyg

för hon rodnar hela himlen rosa

Godmorgon fredagsbarn. Ville bara göra ett uppmärksamma på att...

Fri, 26 Apr 2013 05:36:00 -0400

Godmorgon fredagsbarn.

Ville bara göra ett uppmärksamma på att jag har köpt ett fabulöst nytt kaffe som är så gott att jag kuttrar. Nu blir det mörkrostfest varje dag tills paketet tar slut.

Och, tjaa, det går väl ganska fort.
För att citera Bagheera i Djungelboken,

Övriga fredagsfunderingar som fyller ungefär zero funktion för allmänheten:

- Blir alltid lite ledsen då jag tänker på att decennium bara blir 10 år gamla.

- Fuck you, ditt lilla grus som lagt dig tillrätta i min tygsko. Är du nöjd nu?

- Varför kallprata när man kan varmlyssna?

- Hade lovat mig själv att inte klaga över kylan och bara önska alla pandabebisar men efter 1,5 timmes morgonpromenad utan vantar: WELL VINTERN, GÅ OCH HÄNG DIG SJÄLV. DÖ. DÖ. DÖ.

Ps. Ja nu är det ju inte så att man nöjer sig med tillvaron bara för att man råkade vara Torsk På Detaljer.

Thu, 25 Apr 2013 09:24:08 -0400

Men jag menar bara att man kanske kan fånga små ögonblick av lycka och bli lite mer harmonisk av det, istället för att sträva efter det stora begreppet Att Vara Lycklig.

Jag menar bara att genom att se det stora i det lilla så kan man uppnå små stunder av lycka och inte behöva slita så ihärdigt i jakten på att känna sig totalt lycklig.

(Om man nu skulle vara en sån människa som ställer sig frågor om vad lycka och meningen med livet är… sådär någon gång ibland.)

För så fort saker börjar gå på rutin så blir människan otålig och sugen på mer. Något nytt att få kickar ifrån. Och då räcker det inte längre med det vi har, inte ens en kaffekopp i solsken. Och det är väl mänskligt men också jävligt bortskämt.

Men som Oscar Wilde sa, vi ligger alla i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna. För visst handlar det om perspektiv och vad man väljer att se och fokusera på här i livet. Även om tillvaron är rännsten och skit. Men stjärnorna ligger aldrig i rännstenen och något ska man ju ha att sträva efter. Och nu märker jag att jag blir väldigt paradoxal här för hur ska man både vara lycklig över det man har och samtidigt inte bli förnöjsam och sluta sträva efter mer? Men det får vara så, jag gillar paradoxer. Det känns komplext på ett livsfilosofiskt sätt. Gillar för övrigt Wilde med.

Nu blev det här ps:et ganska långt och det var ju inte meningen eftersom ps generellt sätt ska vara rätt korta stycken. Men så känns ju inte “meningen med livet” som något man sammanfattar under ett ps. Inte ens om man hade en hel kafferast.

Nej, allt har sin tid. Påtårar har sin kafferast, kindtårar har sina sorgestunder. Livet har sina stunder 24/7, och Seven Eleven har rätt så gott kaffe.

Slut på meddelande. Nu ska vi hoppa in på grupphandledning för vår kvalitativa forskningsuppsats och skita i frågor om existentiellt krafs. Nån distans får man ju ha. Ds.

Såhär kan man ju spendera ett liv. Ja, alltså med blommor,...

Thu, 25 Apr 2013 05:51:21 -0400

Såhär kan man ju spendera ett liv.

Ja, alltså med blommor, tåspretande i solen och Svd kultur på soldränkta uteserveringar.
Goa vänner på stammishak, småprat inpå småtimmarna.
Lite vin men ännu mera kaffe.

Nån svaghet ska man väl ha.

Det är helt okej.
Räcker gott och väl.
Man är väl inte den som är den som är knusslig.
Men man råkade visst bli den som föll handlöst för de små, små detaljerna i livet.

Ibland ser jag dubbelt för jag blir alldeles till mig eller så...

Tue, 23 Apr 2013 17:40:12 -0400

Ibland ser jag dubbelt för jag blir alldeles till mig eller så är jag typ full eller nåt men så tänkte att jag kunde eliminera risken genom att göra såhär.

Typ.