Livet är lite för spännande för sånt här. Och jag vet det ju så väl. Jag intellektualiserar allt så fruktansvärt mycket. Jag intellektualiserar det så pass mycket att jag till och med förstår det och intalar mig att sluta förstå det och låtsas som jag inte vet om det och sedan chilla ner därifrån. Jag har någon slags svaghet för det där lugnet. Så som man tänker sig en spegelblank sjö i solnedgång en sån där idyllisk försommarkväll i juni. Där himlen brinner stilla skär. Då vinden andas i ditt rufsiga hår. Du vet, känslan då. När man andas, och känner det. När man kommer på, att man aldrig tänker på hur andetag känns, för det har man inte tid till i vanliga fall. Storstadspuls är ingen pedagogisk plats för andetagsreflektion.
Så jag gör så. Spelar dum gentemot mitt eget psyke. “Nä men jag fattar inte alls det jag fattar, va menaru’ att jag menar saru’?” Jag tänker som vanligt alldeles för mycket. Jag drar det, som jag oftast gör, genom en mental idoljury för genomgående analys. Vrider och vänder, känner och tänker, och gör det om igen. Med alla saker. Inte alla, inte de saker jag mentalt tänkt att jag inte ska göra det med, därför att jag inser att det bara slösar massa onödig energi som jag kan lägga på annat. Annat, som jag exempelvis kan… analysera. För det jag inte analyserar har jag visst redan tänkt över ett varv, vilket får mig att inse att jag gick bet även där. Oops, du din lilla bustanke. Du blev visst också analyserad. När jag tänker efter.
Det är väl min gåva men också min last, denna extrema högkänslighet. Allt tas in, allt registreras, allt förnimms. Minsta blomblad, och det känns. Jag smälter ner på stolen och dör njutardöden, ganska många gånger per dag. Och det är fint. Ibland blir det bara väldigt intensivt. Med den stora fascinationen över det lilla, kom också den sköra strängen för illa beröring. Ibland undrar jag vart hjärnans pausknapp sitter. Det har jag inte klurat ut än. Jag har bara hittat försvaret. Man kanske ska hålla sig till det. Dansa pausa håller ju andra redan på med. Känns dumt att ctrl c:a.
Kanske är det så folk gör allra mest. Känner in. Går omkring i sina själar förklädda med celler och samlar livsstoft. Jag vet inte. Men det är klart, för mig blir ju mina känslor det som blir allra störst. Vad vet jag om vad andra människor tänker och känner, och i vilken dignitet. Vad vet jag, i vilken relation de gör det till mig. Vet inte om det finns någon slags allmän känsloskala. Inte för att det skulle vara någon tävling om vem som känner mest. Känns onödigt att battla i sånt. Man behöver inte värdera allt som om det vore säsongsavslutning i Antikrundan.
Jag har ju bara mina känslor att utgå från. Mina erfarenheter, mitt tankesätt och min världsåskådning. Min tolkning och min reflektion. Min absorption. Visst vet jag mycket väl att människor fungerar olika. Visst vet jag att alla inte tänker som mig. Känner som jag gör. Tänker, bryr sig, engagerar sig i det som berör mina hjärtegropar och får mina synapskopplingar att vibrera lite extra. Det som aktiverar röda toner, det som får kinder skira. Så inte ska väl jag sitta här och säga att det är jag som känner mest. Även om det känns så. För det var ju just det. Jag har ju aldrig prövat på att känna någon annans känslor förut.
Hur absorberar du? Är du lika mycket smickersvamp, som alla andra?
Hur jag ibland känner detta självtvivel smyga sig på. Jag tror det sker, då jag känner att jag springer ifrån mig själv litegrann. Det brukar komma tillbaka, lugnet, då jag väntar in mig själv en smula. Amen hey, där varu’. Vart tog du vägen, lilla hattifnatt?, kan jag ibland fråga mig, då jag i samma veva kliar mig i håret och frågar mig själv vad jag egentligen håller på med.
När man kliver utanför sig själv en stund, och observerar allt lite på håll. Med lite perspektiv blir det ofta bra. Fågelskådning är inte helt pjåkigt ibland. Lite nördigt med kikare och hatt kanske, men sånt får man ta. Sheldon i The Big Bang Theory är nördig. Socialt inkompetent. Totalt okänslig. Och störtskön. Jag tror jag gillar honom, för just det. Han har nåt som inte jag har. Och så kan han spela tv-spel. Sånt gillar jag.
Men det blir att man avdramatiserar det hela en aning, och det är oftast väldigt skönt. Det lilla steget för mänskligheten i realiteten blir lätt ett så stort kliv för mig i mentaliteten. Jag antar, det är lättare att stega när man stegrat.
