De pratar om Freud på morgonradion. Det här kan bli intressant, tänker jag tunear upp. Det är ju alltid fruktansvärt spännande med psykologiska effekter och freudian slips.
Folk gillar ju generellt allt som surrar Sex också.
-
Folk får ringa in. Mitt godtyckliga hopp om mänskligheten får sig en måndagmorgontragisk törn.
Jag som hade en barnsligt naiv syn på att folk i allmänhet utnyttjade sin hjärnkapacitet på bästa möjliga sätt…
Men icke;
-
Fråga 1:
-Jag har en fråga om den här forskaren ni pratar om.. Eh, jag kommer inte riktigt ihåg vad han hette nu, men…
(Här får radioprataren rycka in och påminna om att det var “Freud han hette…”
Å man bah puh hjälp mänskligheten…
-
Fråga 2:
Vad är det där “kognition” som ni pratar om..?
-
Fråga 3:
Är det sant att Freud kom på Anna Freud med att onanera!? Och att det är därför hon skapade alla försvarsmekanismerna?!
Ja visst är det trevligt när den lokale bagaren kommer in och ska köpa te och marmelad till sin fru (han visade mig inskriptionen på sin ring).
Ja visst är det trevligt hur vi står och pratar om ditten och datten.
-
Ja visst är det trevligt (och lite spännande!) när den gamla spådamen kommer in och ska köpa en ny dörrmatta och en himla massa andra grejer som hon tycker “besitter en själ”. Ja visst är det spännande när vi står och pratar och jag känner hur hon synar mig. Hur hon viskar “jag vet, du kan inte ljuga. Du är inte sån. Du kan vara väldigt diplomatisk, men du kan inte ljuga… Du är inte sån. Och det vet jag”.
-
Ja visst är det trevligt med alla dessa gravida kvinnor som kommer in och inte kan hejda sig från att berätta om livslycka och bubblande längtan.
-
Ja visst är det trevligt när 6-åriga flickor med glugg mellan tänderna och vindrufsigt hår tultar in och ska köpa “världens bästa present till världens bästa mamma”.
-
Ja visst är det trevligt att få ta del av alla dessa människors liv och få ynnesten att kika in lite i deras lilla värld.
Ja visst är det trevligt att småprata över disken och utbyta fraser om tillvaro och väderlek.
Ja visst är det trevligt att knyta snören runt paket och visst är det trevligt att inreda skyltfönster.
-
Och jag vet inte, men jag blir alltid nyfiken på mer, när alla de här människorna går härifrån. Vad ska de göra nu, vart är de på väg med alla sina paket?
Och här står jag kvar, bakom disken.
Med mina snören och med mina fnulerier.
[video]
[video]
Ja, men det var ju ett tag sen vi pratade om de här borttappade barnattributen…
Så här kommer ett hjärtknipande, sorgligt litet bidrag.
Babymössa på vift.
Dinglandes på halv stång, utanför Vargens förskola.
Torsdag kväll, runt åttasnåret. Alla potentiella babymösseägare ligger nu i sina sängar och sover sött.
Frost ligger tyst på taken.
Endast sopbilen är vaken.
11 april 09.40. Inkorgen.
Jävligt störd grej.
Och den lilla detaljen som jag tror många människor glömmer är den att ge. I sin strävan efter mer, efter famlandet efter det som vi upplever oss sakna, glömmer vi bort att ge. Vi glömmer bort, eller har kanske inte ens upptäckt, klyschan om att ge är att få. För allt handlar bara om oss, och hur vi ska tillfredsställa våra pockande behov på fortast möjliga sätt. Och så kör vi över våra medmänniskor som själviska ånglok.
Och ofta verkar det te sig så, att de som har minst av materiella tillgångar, vekar vara de som är de mest generösa människorna. Jag vet inte, men jag tycker många gånger att materiellt förmögna människor är giriga och snåla.
Och det är bland det mest avskyvärda jag vet.
Självklart finns det undantag och jag ska inte dra alla rikemansbarn (alla är vi barn till någon) över en kam, men det känns som att de som inte har några rikedomar att försvara, inte heller behöver vara så själviskt intresserade av att försvara det som är sitt. Och de som inte har fullt fokus på att försvara det som är sitt, har möjligheten att vända sig utåt och intressera sig för det (och dem) som finns utanför sin egna lilla värld.
Men jag tror att vi är så trevande som människor. Så sökande, alltid på jakt efter något nytt. Något bättre, och såklart efter det som är allra bäst.
Alla gillar saker som glimmar (Är vi skator eller är vi homos?)
Och så är vi väldigt, väldigt duktiga på att vara onöjda. Det är som att vi har solglasögon mot det som vi redan har. Det är som att vi är så fruktansvärt dåliga på att se och uppskatta det vi redan har. Vad är det för fel på ”tak över huvudet, mat på bordet, sol i ryggen, en riktig vän”? Varför måste vi alltid ha mer, något annat än det vi redan har? Vi är som såll, som ständigt rinner, som ständigt törstar efter omfamningar, påfyllningar, kickar.
Kanske beror det mycket på vårt individualistiska samhälle.
Vem ska ha tid för oss, förutom vi själva?
När alla blir upptagna med att förverkliga och bekräfta sig själva finns mycket lite tid kvar för generositet.
Man har väl bara ett bankkonto.
Men jag tycker mig ana, att när man vågar släppa fokus från sig själv en smula, rikta fokus ut mot omvärlden och de människor som finns runtomkring, finns där visst en del att finna. För genom att ge, kommer du också få åter. Genom att le, kommer du också få leenden åter. Och vad är ett leende egentligen, mer än en bekräftelse? Och var det inte precis det, som du som människa ville ha?
Jag menar bara, att vi ofta sitter inne på våra egna verktyg för att kunna fylla våra behov. Vi behöver sällan mycket mer än oss själva, för att skapa den tillvaro och de sinnestillstånd som vi eftertraktar. (Och här tror jag det svider till hos oss. Usch och fy, ligger hela mitt mående i händerna på mig själv? Är det jag som har ansvar för mitt liv? Finns det ingen quick-fix i Aftonbladets bilagor för sånt?)
Och jag menar vidare inte att förringa faktorer som ”omständigheter och saker man inte rör för”. Det finns alltid saker runtomkring oss som försvårar resan att nå dit vi vill. Men mycket kan man göra själv, och någonstans är det väl också vår förbannade plikt som människor att göra det.
Nu när man ändå försetts med handlingskraft och en fri vilja och allt sånt där som man fått höra sen barnsben.
Sen kan vi ju komma ihåg att kramas också. Det brukar göra susen.
Generositet handlar inte i första hand om att ge av det gripbara. Generositet, enligt mig, är snarare en livsstil. En syn på livet, om att det jag ger, kommer åter. Att det jag alstrar som människa, kommer lägga sig som ett symboliskt skimmer över tillvaron runtomkring. För så som jag behandlar min omgivning, kommer de förmodligen behandla sina medmänniskor.
Och där antar jag att jag också ingår, någonstans.
Men jag tycker mig märka, att ju mer jag kryper ut ur mitt skal, ju mindre intresse jag ägnar åt mina egna intressen, ju mer finns där att upptäcka hos andra. Och människor älskar människor som engagerar sig i dem.
Ty vi är som disktrasor, törstiga på uppmärksamhet.
Och där finns en hel skatt att hämta. För genom att odla djupare och mer genuina relationer, skapar du dig en rikedom långt utöver välfyllda bankkonton. Det är ju till syvende och sist ändå genom relationer som vi lever. Och allt började med att ge.
[video]
-Och bland det bästa jag vet är att luta örat mot solen och låta strålarna värma däri
-Jag tycker om när de spelar min favoritlåt på radion
-Jag ler när fåglarna nere vid sjön springer efter honorna som nykära skolgårdspojkar
-Jag tycker om när jag stiger ur duschen och märker att min handduk doftar nytvättat äppelblom
-Jag tycker att det är gulligt att någon ställt en chokladpudding i mitt kylskåp, och den lilla roade chock jag får varje gång jag öppnar och ser den
-Jag gillar när jag hittar en gammal favoritlåt i en avdankad, men återfunnen, Spotifylista
-Jag gillar när vänner man inte pratat med på länge slår en signal. Jag gillar känslan då man ler och inser att allt är precis som förut. Allt är precis som det var där man sist slutade, och nu är det bara att haka på
-Jag gillar att diskutera mänskliga interaktioner, sociala konstruktioner, känsliga ämnen och bajsskämt
-Jag gillar att fnissa åt interskämt i telefon
-Och jag gillar hur man delar det där
-Jag gillar hur folk ler ute, nu när solen behagar visa upp sig
-Jag gillar hur dagisbarnen tultar fram i rep med en fröken framför och en fröken bakom. Det ser så gulligt tryggt och lugnt ut, där de går
-Jag tycker om hur man ser saker tina fram ur snön, sådant som legat i dvala i tusen miljoner år (jaja, ~6 månader, men känsla och logik är ju som bekant två olika saker) Men hur man ser en plastmugg med vinslattar i botten, en tappad napp, en frusen vante, alla krypa fram under frosttäcken och höljen. Minnen från förr, som utbrister “hello again!”
-Jag blev fascinerad som ett barn över att det sprang förbi en livs levande räv framför mig när jag var ute och gick häromkvällen
-Jag gillar kramar och fina ord
-Jag gillar att dofta i kaffeburken om morgnarna
-Jag gillar att man numera börjar diskutera om “man ska sitta inne eller ta uteserveringen?” när man går ut och äter middag med folk
-Jag gillar hur det doftar nyrostat från kaffefabriken nere vid järnvägen om kvällarna. Jag tycker om hur det doftar så mycket starkare, i den krispiga vinterluften
-Jag gillar att det står “alla rätt” på min senaste tenta
-Jag tycker väldigt mycket om att de första blåsipporna tog beslutet att kläcka ut sina blad nu i dagarna.
Men äh, det är nog ingen fara. Det är väl bara en släng av miss-synkad mens, eller nåt…
Stressymtom som stressymptom liksom.