Och här joggar vi runt med alla våra attribut och försöker göra oss till och jag vill bara skrika ”se människan bakom skal och tillbehör!”.
Och det låter så hävdande, som om jag skulle kommit på något som ingen annan någonsin kommit på. Och visst vet väl jag att jag aldrig kommer blir någon grekisk filosof som har funnit svar på livets gåtor, och visst vet väl jag att jag bara är 24 med all den naivitet och oerfarenhet som det innebär. Och visst vet väl jag att folk ser på livet på olika sätt och att vi alla värderar olika saker i olika rang.
Vad som är prio ett för mig är inte alltid prio ett för dig.
Men jag menar bara att jag skulle vilja visa hur man kan se på ett lite annorlunda sätt. För jag vet inte, men vi pratar om muslimer här och vänster där. Vi pratar om tjej och kille och hen och bög och helt plötsligt var vi vårt kön och vårt sexliv i ett fack och vem kom ihåg att fråga, ”vem är du? Egentligen?”
För Omar Mustafa är inget annat än muslim och Jonas Gardell är bög och grannen han är knäpp i huvudet och jag, jag är väl… Äh, det är så svårt att veta vem man är.
Skit samma.
För i vårt individualistiska samhälle är vi så fruktansvärt intresserade av oss själva. Av vårt självförverkande, av vårt egenintresse. Av oss oss oss, och ingenting annat ska gå före det.
Det är himla spännande att spegla sig i ett skyltfönster.
Det är himla spännande att se sig själv i fönsterrutan. Till och med mer spännande att se vad som faktiskt finns där bakom ens egen spegelbild.
Det som faktiskt fanns i skyltfönstret.
Och det är här jag tänker att jag vill lägga till en liten notis. För jag tror vi lätt glömmer bort vår omvärld, då vi blir så famlande efter att laga oss själva. Och så söker vi efter alla attribut som ska fylla oss med värde, men glömde att se det riktigt relevanta. Det där, att vi lever genom relationerna, och hur viktiga vår omvärld är för vår verkliga existens.
För utan dina medmänniskor har du ingen spegel i världen som kan bekräfta dig. För skyltfönster kan aldrig säga varma ord.
Den lilla notisen jag pratar om är nog bara den att vi kanske ska titta utanför oss själva för att finna den verkliga tillfredsställelsen. Det som verkligen betyder något. Spegla oss i varandra istället för i skyltfönster. Bry oss om andra istället för vår jäkla narcissism. Slösa med kärlek istället för pengar och få ännu mer tillbaka. För kärleken är det enda som du får mer åter, ju mer du slösar med det.
Den lilla notisen handlar kanske också om att se till personen bakom alla attribut. Bakom creddiga skinnjackor, religiösa tillhörigheter, sexuella val. Och sure, visst är de spännande att tala om, det är ju sådant som man bygger sin identitet på.
Och ja, man får väl göra som man vill… Och nu vet jag egentligen inte alls vad jag vill säga mer för nu tappade jag nog både tråden och mig själv lite grann. Röda trådar är inte riktigt min grej. Jag börjar tänka på mens typ. För övrigt är min favoritfärg rosa.
Så jag avslutar väl här, men det är ju fint om man kan knyta ihop säcken på något sätt…
Så. För att sluta där jag började…
Man kanske skulle börja jogga?
För skymningsljuset lägger sina cerise toner över taken
Och solen, hon är så väldigt blyg
för hon rodnar hela himlen rosa
[video]
Men jag menar bara att man kanske kan fånga små ögonblick av lycka och bli lite mer harmonisk av det, istället för att sträva efter det stora begreppet Att Vara Lycklig.
Jag menar bara att genom att se det stora i det lilla så kan man uppnå små stunder av lycka och inte behöva slita så ihärdigt i jakten på att känna sig totalt lycklig.
(Om man nu skulle vara en sån människa som ställer sig frågor om vad lycka och meningen med livet är… sådär någon gång ibland.)
För så fort saker börjar gå på rutin så blir människan otålig och sugen på mer. Något nytt att få kickar ifrån. Och då räcker det inte längre med det vi har, inte ens en kaffekopp i solsken. Och det är väl mänskligt men också jävligt bortskämt.Men som Oscar Wilde sa, vi ligger alla i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna. För visst handlar det om perspektiv och vad man väljer att se och fokusera på här i livet. Även om tillvaron är rännsten och skit. Men stjärnorna ligger aldrig i rännstenen och något ska man ju ha att sträva efter. Och nu märker jag att jag blir väldigt paradoxal här för hur ska man både vara lycklig över det man har och samtidigt inte bli förnöjsam och sluta sträva efter mer? Men det får vara så, jag gillar paradoxer. Det känns komplext på ett livsfilosofiskt sätt. Gillar för övrigt Wilde med.
Nu blev det här ps:et ganska långt och det var ju inte meningen eftersom ps generellt sätt ska vara rätt korta stycken. Men så känns ju inte “meningen med livet” som något man sammanfattar under ett ps. Inte ens om man hade en hel kafferast.
Nej, allt har sin tid. Påtårar har sin kafferast, kindtårar har sina sorgestunder. Livet har sina stunder 24/7, och Seven Eleven har rätt så gott kaffe.
Slut på meddelande. Nu ska vi hoppa in på grupphandledning för vår kvalitativa forskningsuppsats och skita i frågor om existentiellt krafs. Nån distans får man ju ha. Ds.
[video]
Ibland ser jag dubbelt för jag blir alldeles till mig eller så är jag typ full eller nåt men så tänkte att jag kunde eliminera risken genom att göra såhär.
Typ.
-
Vet inte om det är jag som är ouppmärksam, men har Glassbilen gjort någon slags comeback?
Helt plötsligt är den överallt.
På gatan, i tidningen, jag hörde till och med en präst nämna glassbilen i sin predikan i söndags (ja, jag var i kyrkan och ja, jag var på gudstjänst och ja, prästen snackade glassbil och ja, jag är 24, men det är en annan historia).
-
Men den här rullande frysdisken…
Det är liksom lite ofrånkomligt att inte bli lite barnsligt nostalgisk.
Det är liksom lite ofrånkomligt att inte drabbas av ett obotligt begär av “farmors godaste vanilj”, “dubbelnougat” och “sandwich”.
Det är liksom lite ofrånkomligt att inte vilja springa ut på gatan i bara trosor och gympaskor, vifta med armarna som ett propellerflygplan och skrika i vild panik att den inte får åka ifrån mig…
och sedan traska hem med sitt superpack till glasskista, och vara sådär lycklig som bara ett barn kan bli…
“De slutar gråta på musungars vis, med små pip av ultraljud”
Mvh /dör 😍
Saker som fascinerar mig:
Att detta anses vara “bara ett skämt ju”:
http://kickanwicksell.wordpress.com/2013/03/22/humor-rattfardigar-inte-rasism-eller-sexism/
Att den femte mest lästa nyheten på dn.se är:
http://www.dn.se/sthlm/justin-bieber-har-anlant
Att det fortfarande är eftersträvansvärt att ha samma BMI som en fiskpinne:
http://www.metro.se/stockholm/agenturer-varvade-modeller-utanfor-anorexiklinik/EVHmdq!usmWe9K8xXHeg/
Folk generellt borde syssla mer med sånt här:
http://www.metro.se/mat-dryck/metros-barnpanel-testar-arets-glass/EVHmds!xTKlbSBVG2/
När man vaknar mitt i natten och det är… morgon?
Mindfuck.