Men alla människor har sina sätt att ge utlopp för sina känslor. Vissa är introverta och andra är extroverta.
Och alla sätt är inte kloka men vem fan är klok, egentligen?
Vissa bränner förorter och andra bränner cigg. Eld som eld, bara tråkigt när det går över styr och blir på ett sätt som ingen ville att det skulle bli egentligen. Jag tror att alla ville att det “bara skulle vara bra”, från början…
Jag tror bara att vi inte ska vara så himla snabba med att fördöma och hata. Bekräftelsebehov har vi alla, det grundar sig inte utifrån vår hudfärg. Visst gör det ont när bilar brinner, varför skulle annars människor tveka?
Alla människor vill bli sedda och älskade för dem de är. Alla gör allt för att nå den bekräftelsen. Man bränner ner varenda hus och bil och själslig cell för att nå den bekräftande kärleken. Och även om det gör mer skada än nytta är vi jävligt mänskliga på det sättet. Det ingår visst i människans själva natur, att vara just destruktiv.
Ingen blir lycklig av en utbränd bil. Men ingen blir heller lycklig av att bli hatad och fördömd. Destruktiva handlingar kan vi fördöma, men en trasig själ läker nog bäst av lite kärlek.
[video]
… Ja. Men jävligt fint vare’.
Brukar generellt anse att sånt här är slöseri med intellekt, men är inte så prestigefull av mig, så…
Äh. Jag orkar inte förklara mig.
Vad har du på dig?
Ett par slitna Nikebrallor och en lika fab hoodie.
Hur mår du?
Tycker alltid att den frågan är lite knepig, därför att det känns så fjuttigt att sammanfatta ett helt tillstånd i ett ord. ”Bra” känns menlöst, ”dåligt” känns självömkande, ”helt okej” känns oreflekterat och ”jorå, det rullar på” känns klyschigt. Men ja, jag mår väl bra tack. Livet är fint, med alla sina kontraster och paradoxer. Hittade en tia på marken idag, det var ju skoj.
Vad önskar du just nu?
Att mitt ”Pink Pet”-vin som jag fick i present igår ska smaka drickbart till morgondagens festligheter. Namnet är helt underbart, etiketten likaså (vad är en rosa fisk om inte fabulös), men namnet hintar dock om en smak som kanske inte är helt i världsklass… Men vad gör man inte för Pink Pet.
Vad ska du göra imorrn?
Vakna med morgonsol i ögonen, jobba i inredningsbutiken, kanske ta en promenad, kanske träffa nån och göra nåt, kolla på mellon med massa folk och sen gå ut och dansa tills jag blir svettig.
Och på söndag?
Ta en promenad med Linnea, och sedan göra något söndagsmysigt. Bio kanske, det skulle visst regna. Det sa de på P1 imorse.
Vem saknar du?
Jag tycker inte så mycket om att sakna, så jag längtar istället. Det känns mer konstruktivt. Det är dock svårt att längta efter någon som är död, då saknar man nog av logiska skäl istället… Jaja, sidospår. Saknar mormor/morfar/lillasyster/farfar som är döda, längtar inte överdrivet efter någon just nu. Har de flesta jag tycker om i min närhet för tillfället, med några undantag.
Senaste köp?
En påse Stimorol. Såna som smakar som de där tuggummina man tuggade när man var liten. Jenka?
Vad skrattade du senast åt?
Att katten började tugga på mitt hår och jag samtidigt skulle spela in skiten för att skicka till Linnea som i sin tur hade skickat en video på sig själv när hon svamlar om rosa fotbollar. DET skrattade jag åt senast.
Vad läser du just nu?
Läste precis klart Valkyriorna. Gillar grejen med att ha läst en hel bok. Jag känner mig produktiv och ambitiös då.
Senast sedda film?
”Du var där med din polare Frank”, fast det var en kortfilm på Svt Play. Men jag gillade den för det handlade om kontaktannonser och allt sökande å sådär som det innebär. Gillar gammelmedia.
Vem var den senaste som ringde dig?
Linnea tror jag.
Senast 3 inkomna sms?
1: ”Hoppet är det sista som överger människan :) Ser fram emot tisdag! Kramar (sen var det några emojis som jag har svårt att återge här)”
2: ”Saknar dig!”
3: ”Jadå det är öppet :) jag har vit tröja och rosa skor, du kan ju ringa när du är här :)”
Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
”Hahaha, ja hon är en riktig liten kuttermaskin”
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Bild&form, I guess.
Vilken är din favoritfrukt?
Oh jag gillar sån där medelhavsmogen ananas i uppskurna bitar…!
Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Amelie från Montmartre, det var stort. Mr Burns, det va inte lika stort. Sen sa min farfar alltid att jag log lika mystiskt som Mona Lisa, men det var ju hans åsikt. Ronja Rövardotter har väl kommit på tal några gånger också, men om hon är en kändis eller icke, därom tvista de lärde.
Vad är du rädd för?
Konspiratoriska samhällsstrukturer, onda baktankar, att pandorna ska dö ut. Psykisk ohälsa och att SD ska fortsätta att få röster.
En person du tycker är snygg?
Johnny Depp i The Rum Dairy/Pirates och Jude Law och Ryan Gosling å… jaja, fick man bara säga en? Aja, Johnny Depp då.
Blir du lätt svartsjuk?
Nej.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Ove Sundberg i Solsidan. Fuckin love him för hans vidrighet.
Vilket språk hade du velat lära dig?
Latin hade ju varit ascoolt. Eller franska, mest för romatinken. Eller kinesiska, om jag skulle slå slag i saken om att ta över världen.
Vad för sorts killar faller du för?
Intelligenta, humoristiska, ödmjuka, generösa och personliga.
Vart vill du åka just nu?
Kom precis hem från Grekland så just nu trivs jag jävligt bra på hemmaplan.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Kramar, att umgås med människor som står mig nära och man trivs med, en minival (tänk vad gulligt det skulle va o ha en i badkaret!) och frukost på sängen.
När man går hem om kvällarna nu för tin’ är aftonen vårkyligt krispig, sådär så att man känner alla små äppelblommors doft susa genom luften.
Och raka vägen in i min näsborre.
Det är ganska mysigt.
Man blir lika lycklig som när man vaknar upp på morgonen och får en puss.
Typ, den lyckan.
Jag tror vi alla vet vad vi talar om. Känslor som är lika självklara som ogripbara.
Hela jävla livet är en stor oförklarlighetsprocess.
Men ja. Äppelblom är fint.
Tänkte lite på det här med hur vi exponerar våra liv. Då framförallt i dessa sociala medier, och vad vi väljer att visa av oss själva.
Om man scrollar ner på sin Facebookwall uppenbarar sig en väldig mix av olika statusuppdateringar, fotografier, länkar och olika ställningstaganden. Man urskiljer ganska tydligt vilka som har ett mer politiskt engagemang och vilka som endast använder de sociala medierna som personliga anslagstavlor. Jag tänker då främst på det klassiska ”Dagens frukost i lämpligt Instagramfilter” eller ”Jag och älsklingen på badsemester i Thailand”.
Och jag tänker, att det här speglar människor väldigt mycket. Vad man väljer att visa. Och ännu mer, vad man väljer att inte visa.
Tystnad är ibland mer slagkraftigt än ord.
Och jag tänker att vi ändå har en väldig makt att påverka. Vips, så har feminism kommit upp på agendan i allas almanackor, i och med att det för tillfället går en våg i delningar av länkar som förespråkar just detta och vill göra oss uppmärksamma på patriarkatet och kvinnans utsatta roll i alla möjliga olika situationer i samhället.
Och jag tänker att det är bra att begreppet feminism får en annan klang än det haft tidigare. Att man putsar bort lite av den här ”hår-under-armarna-tuttar-i-luften-klyschan” och gör det till ett relevant begrepp. Det blir lättare att prata mer konstruktivt om problem då man inte gör dem till plojgrejer. Saker tas sällan på allvar, om man hela tiden ska skämta bort dem. Humor är bra på det sättet att det skapar självdistans, det kan underlätta att prata om saker om man gör dem lite mer okrystade. Men ibland måste saker kunna talas om på allvar också, och inte bara skämtas bort med halvkassa skämt. Men det är klart, det är ju alltid trevligt om man kan prata om saken med ett leende nära till hands under tiden. Jag tror det löser många saker här i livet. Närheten till glädjen.
Men tillbaka till makten. Jag tänker att allt som blir en trend snabbt får mycket makt. Helt plötsligt är ”alla” feminister, för att någon klok människa formulerade ihop ett slagkraftigt blogginlägg som belyser kvinnors utsatthet i sexuell reklam, marknadsföring, i arbetslivet och hur kvinnans kön framställs i media och press. Det var snyggt hur det ställdes upp som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, det tycker jag verkligen. Och när jag börjar tänka vidare funderar jag på hur mycket vi faktiskt kan påverka som människor. Om Reva-projektet blev så uppförstorat och belyst på grund av att människor skrev om det på ansiktsboken, tänk då hur många viktiga frågor vi kan fortsätta att lyfta och förhoppningsvis förbättra. Pandors utsatthet i Kina, polarisarnas annalkande död, textilarbetarnas förhållanden i Bangladesh, barnprostitution, Pelle som blir mobbad i skolan…
Men vad är det egentligen som gör att vissa frågor blir uppmärksammade, och andra inte? Varför går flyktingpolitik och feminism före pandor och barnporr? Varför blir vissa saker trender, och andra blir problem som alla vet finns, men ingen gör något åt? Har det någonstans med vårt egenintresse av själva ämnet? Berör textilarbetare oss så mycket, egentligen? De bor ju så långt bort, och visst är det tråkigt men rent personligen har vi ingen relation till dem… Ligger det något i att vi själva måste känna att vi får ut något av att tycka som vi tycker, engagera oss i det vi engagerar oss i? Måste vårt ställningstagande ge oss någon form av vinst för att vi ska lägga energi i vissa frågor? Måste våra åsikter och våra statusuppdateringar i sociala medier på något sätt visa vår identitet?
Jag vet inte, men jag tycker bara så mycket om när människor är generösa och gör något utan eget vinstintresse. Att man gör något för någon annan, utan krav om gengäld eller självuppfyllande tillfredsställelse.
Och vidare tänker jag, hur trender gör att det skapas en debatt. Och folk strömmar till och går ihop som ett fiskstim. Människor vänder riktning och byter bana på samma sätt som en fågelflock vänder näbben efter vinden och i samlad trupp flyger samman mot nya mål. Och tänk hur påverkbara vi är för trender och sådant ”som alla andra gillar”. Något som inte berörde oss något vidare tidigare, blir plötsligt väldigt aktuellt, även för oss.
”För alla pratar ju om det”.
Jag kommer inte gå in så mycket på vad jag tycker om det ena eller andra, även om det nog är ganska uppenbart. Eller kanske inte, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Jag är mer intresserad om det som ligger bakom… Varför vi tycker som vi tycker, vad grundar det sig på? Vad det är i vår mänskliga natur som gör att vi kan bli så starka ur vår egen skörhet.
Precis som Jonas Hassen Khemiri belyste Reva, som 33 Anledningar skapar debatt om feminism, samt det faktum varför alla som vill vara ”någon hipp” ska bära Converse med rätta slitningen…
…ja, vi är tydligen människor, påverkbara och svaga för sociala strömningar. Och ibland vet jag inte om vi är mer lika fiskar i ström och fåglar i flock istället för en mänsklig ras. För vi är alla svaga för det som ger oss tillfredsställelse och en känsla av gemenskap. För ingen vill vara en ö, ty ensamheten är den känsla som skrämmer oss mest. Och därför kallar vi oss gärna för olika epitet, bär de rätta skorna, anammar de trendiga åsikterna… För att bli någon, någon vi kan känna oss stolta och bekväma med att identifiera oss med. Och till syvende och sist… någon som till och med är värd att älskas.
Den har stått där i 4 dar nu.
Oh, livet livet… Du slutar aldrig att förvåna mig.
Förra helgen: Bruce Springsteen på Friends Arena. Mina kvarter ockuperades av hundratusentals medelålders norrlänningar.
Jag har aldrig känt mig så storstadschic.
Denna helg: One Direction på Friends Arena. Mina kvarter ockuperas av hundratusentals 14åriga flickor med klistermärkeshjärtan i pannan och halvt kvalitativ musiksmak.
Jag har aldrig känt mig så old school.
Båda gångerna får jag trängas som en sill, med vallfärdande lemmeltåg av gamla rockers/spinkiga småtjejer i vita converse då jag överhuvudtaget ska försöka röra mig utanför dörren. Knuffas som en pingpongboll mellan hysteriska människor som ska skråla/yla till män/pojkvaskers på arenan.
“Man blir som man umgås” blir för tillfället en qoute med modifikation. Har ingen vidare lust att bli varken medelålders Kirunabo eller osäker tonårstjej med glittermascara. Trivs för tillfället utomordentligt bra i mina 24 år, blekrosa tygskor och halvstrukturerade identitet.
Skriver packlistor, fixar och donar. Springer hit och dit som en annan filifjonka. Ibland känns det nästan som mitt andranamn var Jojo.
Johodu.
Det är mycket som ska med när man gör en så lång resa så man måste flyga för att komma dit. Eller, egentligen är det väl inte så mycket, det räcker väl med de 3 P’na (pass, pengar, preventilmedel), flip flops och solbrillor.
Måste låna en reseguide. Är lite old school när det kommer till sånt där.
Men ja, det är boardingpass, tops, mascara och flyktiga klänningar som passar till en medelhavsö. Och stämningen av tropiska solnedgångar, paraplydrinkar och allt sånt där.
Och tvätta måste man göra också. Så man har rena kläder som man kan skita ner när man kommer dit. Jag har inte hunnit boka tvättid, och blir glad då jag kommer ner i tvättstugan och båda rummen är lediga. Jag chansar, skyfflar in min skit, och hoppas att grannen som bokat inte ska komma. Fast det bara passerat 36 minuter sen passet skulle påbörjats. I guess, det är en lika skriven som oskriven regel att man inte får ta någons tid inom en timme? Det är väl för övrigt en ganska uppenbar sak. Man tar inte någons tid. Tid är hårdvaluta i dagens samhälle.
Jaja. Sidospår. Grannen kommer såklart, precis sekunden innan jag ska trycka på Start. Men den här grannen är snäll. Inte en sån där som sätter upp arga lappar och hotar om dödsskjutning om man inte tar bort luddet i torktumlaren. Den här grannen är snäll, erbjuder mig sina maskiner när han är klar.
“Jag har inte så mycket, det blir nog bara två maskiner. Kom ner om en timme eller så du, så kan du ta dem efter mig”.
“Gött”, hojtar min tvättmedelskåta själ.
Grannen ler. Han ser ut som en tomte.
-
Idag har vi varit på ett akut/dygnetruntboende för hemlösa män. Vi ska göra en kvalitativ forskningsrapport om upplevd livskvalitet före och efter “Omorganisationen”. På morgonen hade vi haft introduktion till kursen på Socialhögskolan, och sedan blev vi utslängda i verkligheten som nyförlösta giraffbebisar. Fallet högt, benen rangliga, nyfikenheten enorm.
Praktiken är intressant, till och med mer än väntat. Vi satt som paralyserade fågelholkar då vår kontaktperson på boendet berättade om verksamheten. På ytan kan det nog verka ganska tragiskt men om man lyssnar riktigt noga tycker jag mig höra att hon pratar om något annat än bara hemlöshet, narkotika och trasiga själar. Jag tycker mig ana att hon berättar om livet. Och att vi är förvånansvärt lika, oavsett vilka yttre attribut och titlar vi bär eller inte bär. Det var tragifint, för det kändes som att möta baksidan av verkligheten.
Jag menar, vi gråter alla när hjärtat svider.
Vi skrattar alla när någon kittlar oss under fötterna.
Vi vill alla ha en kram ibland.
Vem fan knarkar inte då och då? Jag menar, det finns ju både vin, sprit, sprutor och själsliga rivjärn.
Och vi frågade, “vad motiverar dig mest att arbeta här?” Och hon sa, “att få människan att känna sig sedd”.
Och jag blev så glad när hon sa så, för jag tror det är bland det viktigaste som finns. Utan bekräftelse och uppskattning för din egen existens blir mycket litet värt att ens leva för.
Vad ska du leva för, om du inte ens “finns”?
Jaja. Annars. Hipp som happ. Morgonkaffe intas numera på den franska balkongen. Man kan öppna upp nu. Det är 18 grader i luften. “Yey”.
Man kan börja gå genom Hagaparken till skolan utan att frysa som en gråsparv. Det är lika gött som en ledig tvättstuga.
Softar i solen med folk som är bra. Picknickar vid vattnet, åker på herrgårdsweekends, gör utflykter till Uppsala, går och handlar, drömmer mardrömmar om nätterna, stöter på gamla barndomsvänner när jag ska köpa en ny sommarklänning, blir pirrigt glad då jag ser att magnoliaträden slagit ut…
Jaja, nu får det räcka. Jagorkarinteskrivamerochnuringernånockså.
Tjoflöjt.